Jaana: En saknad permanent tand ersattes med implantat

”Redan i grundskolan konstaterades att jag saknar en permanent framtand i nedre käken. Min tandläkare berättade att mjölktanden inte skulle hålla livet ut. Mjölktandens rötter började förtvina när jag var 19 år gammal och några år senare kände jag smärta och jag fick en liten inflammation där mjölktanden fanns. När jag gick till tandläkaren visste jag vad som skulle ske.

Tanden var dålig och inflammerad och man var tvungen att avlägsna den. Jag var ännu ung och ett tandimplantat var i stort sett det enda alternativet. Om tanden inte skulle ha ersatts skulle de andra tänderna i övre och nedre käken kunna röra på sig och bettet skulle sannolikt ha skadats. Behandlingen i sig var smärtfri, om man bortser från det lilla sticket vid bedövningen. Inflammationen gjorde förstås att det gjorde ont när den gamla tanden avlägsnades, eftersom bedövningen inte kunde sättas in överallt.

Jag tror att alla inte ens lade märke till att jag saknade en tand, åtminstone sade ingen något. När jag tittar på gamla foton där jag ler brett ser jag förstås att en tand saknas. Min inställning till situationen hjälptes förstås av det faktum att jag hela tiden visste att detta endast var tillfälligt.

Numera tänker jag knappt alls på att jag saknar en tand – men om någon nämner ordet tandläkare är behandlingen och tandimplantatet ofta det första jag tänker på.
När jag borstar tänderna känns implantatet som min egen tand, det känns alltså bra med min nya tand.”

Anni: Protes vid 21 års ålder

”Jag fick tandprotes redan som 21 år gammal, året var 1969. På den tiden var det mycket allmänt att ingen hade tandkräm eller tandborstar.
Om det uppstod problem med tänderna lagades de inte utan de avlägsnades. På högstadiet hade jag inte längre några bakre kindtänder. Tandläkaren valdes enligt principen för vem som går med på att omedelbart ersätta avlägsnade tänder med protes. Vanligtvis var man tvungen att vara utan tänder i tre månader.

Under våra 48 år som gifta har min man endast en gång sett mig utan mina tänder. Det värsta jag kan tänka mig är att jag inte över huvudtaget skulle kunna ha en protes.
Jag kan inte äta något hårt och de nedre tänderna hålls inte så lätt på plats.”

Tarja: Om jag hade känt till möjligheten till finansiering skulle jag ha sökt hjälp tidigare

”Jag upplever det som allra svårast när jag tänker på att andra ser mig som en person som inte har skött sina tänder. Efter att jag tappade mjölktänderna har jag alltid saknat tänder på båda sidorna i övre käken. Mina vänner sade att de inte någonsin lagt märke till att jag saknar tänder.

Jag upplevde den värsta frustrationen vid de otaliga tandläkarbesöken där jag alltid fick svaret att jag inte behöver nya tänder för att ersätta de som saknas. Jag trodde på och godkände det här svaret i många år, men kände alltid ändå skam.

En implantation kändes för mig som ekonomiskt besvärlig och därför försökte jag utreda hur jag skulle kunna få vård. Slutligen fick jag rådet att leka att det är nästan omöjligt för mig att säga bokstaven S för att jag skulle få en remiss. Nu är jag äntligen mitt uppe i en process med implantatbehandling och jag väntar på att kronan, det vill säga den synliga delen av tanden, ska fästas. Om jag hade känt till de andra möjligheterna till finansiering, hade jag fått vård många år tidigare.”

Henriikka: En olycka som barn ledde slutligen till ett tandimplantat

”Jag var tolv år gammal när en av mina framtänder bröts av i rutschkanan i lekparken. Min tand lagades först med en fyllning av plast som man var tvungen att byta flera gånger eftersom den lossnade. När jag var 20 år gammal fick jag svår tandvärk och man konstaterade att den kraftiga stöten slutligen hade lett till att tandroten dog.

Jag fick en rotfyllning, men redan då konstaterade min tandläkare att man eventuellt kommer att bli tvungen att lägga i ett laminat eller eventuellt ersätta tanden med ett tandimplantat. Eftersom tandroten var död blev färgskillnaden mellan mina framtänder större för varje år. Jag blev förvånad över hur mycket mörkare tanden blev under flera år efter rotfyllningen.

Slutligen kom vi tillsammans med tandläkaren överens om att den skadade tanden ersätts med ett implantat och då kändes det äntligen som att jag hade fått tillbaka min egen tand.”

Elina: Vi glömmer lätt det övergripande välbefinnandet

”För 3–4 år sedan hade jag möjlighet att under semestern stanna upp och känna efter hur jag egentligen mår. Jag kände smärta i nedre käken, men tänkte att det inte borde kännas något i tänderna eftersom de var rotfyllda.

Jag sköt igen upp tandläkarbesöket och slutligen befann jag mig i en situation där jag hade ätit värkmedicin i två dygn. När jag kom till tandläkaren hade det gått så illa att min nedre käke var allvarligt inflammerad och man var tvungen att avlägsna två tänder i nedre käken.

Något vi ofta glömmer och försummar är att tändernas hälsa idag utgör en mycket kritisk faktor med tanke på vårt övergripande välbefinnande.
Jag hoppas att när jag, inom ett område jag inte känner till, lägger mitt eget välbefinnande i händerna på någon annan att den personen ska ta min sak på allvar och se på helheten och med hjälp av sin expertis berätta vad han eller hon ser och vad som borde göras. För mig betyder detta att man bryr sig.

För mig känns det inte längre så viktigt vad andra tänker om mig, men jag anser dock själv att jag inte är en människa som har dåliga tänder i munnen.
Lyckligtvis kan saken korrigeras och jag behöver inte leva resten av mitt liv med saknade tänder.”

Janne: Implantat var den bästa lösningen

”Det var långfredag kväll och innan jag gick till sängs beslöt jag ännu äta en torr brödbit. Då hörde jag att något knäckte till och jag insåg att nu bröts en tand. Följande morgon började jag fundera över var jag kunde hitta en tandläkare. Jag fick tid hos en tandläkare på påsklördagen och han konstaterade klart och tydligt att det här inte på något sätt kan lagas permanent med en bra lösning.

Jag tittade mig själv i spegeln, grimaserade och började fundera över hur störande det här är. Jag kom underfund med att, även om det inte var frågan om en framtand, utan tanden bakom hörntanden, skulle mitt skratt bli mer återhållsamt och gapskratten vara ett minne blott. När jag hade funderat över de estetiska och praktiska olägenheterna kom jag slutligen fram till att ett implantat ändå skulle vara den bästa lösningen.”